Alltså för det mesta förstår jag mig faktiskt inte på livet eller vad man ska säga ska försöka precisera mig. Jag förstår mig inte på var/hur/när man ska hitta den rätta och varför det ska vara så svårt? Även om jag sen förstår att det inte alltid är lätt och att "plötsligt händer det", tro det eller ej men jag tror på det citatet... Men sen när man lägger manken till man försöker och ja vad och, så kommer krokben efter krokben. Man hittar nån man passar med men han får fel känslor, man hittar nån där han får rätt känslor men där man själv vill att det ska funka men känslorna kommer ej. Man träffar nån som man skrivit med länge och väl och den dissar sen, ja ni fattar kanske poängen... Vad jag egentligen undrar är: När är det min tur?

Jag är trött på livet som singel som letar efter någon att dela livet med.

Jag låter bitter men det är jag inte, jag är bara fundernade och lite, lite uppgiven men jag kämpar vidare ändå :)
Länge sen sist och det är nog för jag inte har känt för att dela något särskilt eller för att jag lagt tid åå annat eller för jag varot lite upptagen med annat.. Kollade på en toppen film nyss som faktiskt gjorde mig på gott humör!!

Känns som den senaste tiden, vad ska jag gissa på de senaste två månaderna har varit för mycket... Mycket eller ja massor och alltså FÖR mycket på jobbet och till råga på allt börjar vi nu byta personal, lagom när allt kommit igång... :/

För mycket med mig själv, bakslag på synen som jag varit så lycklig för, men sån tur är så verkar det gå att ordna men är ändå en process.. Dessa bakslag med jobb och syn och dessutom en blodprov som visade på förändringar i sköldkörteln har påverkat mig mycket. Jag är liksom glad och trivs i livet, men träningen och min känsla där föravinner.

Summa summarum: Jag orkar inte. Är konstant trött. Sover MASSOR. Tränar för lite. Äter fel. Ständig huvudvärk. Spänningar i axlar/nacke/rygg.

Slut gnällt nya tag nu, 10kg på tre månader :)